Sofia flyttade till gästrummet en tisdag i februari

Hon sa det snällt. ”Jag måste kunna sova, Anders.” Sen tog hon kudden och täcket och gick, och jag låg kvar och tänkte att det där var väl inte hela världen. Vi hade en tvååring som vaknade två gånger per natt ändå. Alla vi kände sov konstigt. Det var liksom vad man gjorde när man hade små barn.

Hon kom tillbaka till sovrummet i oktober. Året däremellan är det jag tänkte skriva om.

Jag skyllde allt på Alvin

Det är så enkelt att göra det. Barnet vaknar, du är trött, ekvationen går ihop och du behöver aldrig ställa några jobbiga frågor. Problemet var att Alvin faktiskt började sova igenom nätterna någon gång i mars, och jag blev inte piggare. Jag blev tröttare.

Jag jobbar som konsult, mest integrationer, mycket möten och ganska mycket bilkörning mellan kunder i Malmö och en i Helsingborg. På väg hem längs E6 vid Löddeköpinge en eftermiddag i maj kom jag på mig själv med att inte veta var jag var. Inte ”vad hette avfarten” utan på riktigt inte veta. Två sekunder, kanske tre. Jag körde av vid nästa avfart och satt på en Circle K-parkering i tjugo minuter och skakade.

Det där borde ha varit larmet. Det var det inte. Jag köpte en kaffe och körde vidare och bestämde mig för att jag hade för mycket att göra.

Företagshälsovården hittade ingenting

I juni bokade jag tid. Jag var övertygad om att jag var på väg in i en utmattning, för det var vad alla i min bransch pratade om, och för att jag hellre ville ha den diagnosen än att vara sjuk på riktigt. Läkaren var en kille i min egen ålder som hette Tobias. Blodprover: järn, sköldkörtel, D-vitamin, blodsocker. Allt låg där det skulle.

Han frågade om jag snarkade.

Och här ska jag vara ärlig, för jag ljög. Inte medvetet, tror jag, men jag svarade ”lite, kanske, min sambo säger det” med den där tonen som betyder att man inte vill prata om det. Han antecknade och gick vidare. Jag gick därifrån med rådet att sova mer och röra på mig, vilket är ungefär som att säga till någon som drunknar att andas djupare.

Inspelningen

I augusti hade Sofia fått nog av att jag viftade bort det. Hon la mobilen på nattduksbordet i gästrummet en natt, med dörren öppen, och spelade in i fyra timmar. Nästa morgon satte hon sig mittemot mig vid köksbordet och sa: ”Du behöver höra det här.”

Snarkningarna var pinsamma men förväntade. Det var inte de som gjorde att jag ställde ner kaffekoppen. Det var tystnaderna. Ljudet gick från motorsåg till ingenting, och ingenting fortsatte, och fortsatte, och sen kom det ett ljud som mest liknade någon som hoppar upp ur en simbassäng. Sofia hade räknat. Den längsta var runt fyrtio sekunder.

”Det där händer typ hela tiden”, sa hon. ”Det är därför jag inte kan ligga där.”

Jag hade legat bredvid henne i sju år och trott att jag sov.

Att leta rätt på vad det heter

Jag satt uppe den kvällen och läste. Att det finns ett namn på det där var faktiskt en lättnad; 1177 om obstruktiv sömnapné beskriver både andningsuppehållen och en hel del av det som följer med dem, och jag satt där och kände igen mig i punkt efter punkt på ett sätt som var obehagligt.

Ny tid hos Tobias, den här gången med inspelningen i telefonen. Han lyssnade i kanske tjugo sekunder och skrev remiss direkt. Sen fick jag hem en liten apparat med ett bälte runt bröstet och en klämma på fingret, sov en natt med den, och skickade tillbaka den i en frankerad påse. Väntetiden på svaret var sex veckor. Det var en lång höst.

Det andra som hade slocknat

Jag hade en till sak som jag inte hade tagit upp med någon. Sex hade blivit svårt. Inte ”inte lika ofta” utan svårt, på ett sätt som jag hade tolkat som något helt fristående: fyrtiofyra, sammanboende, litet barn, stressigt jobb, kropp som inte var vad den varit. Jag hade bestämt mig för att det var åldern och att det var något man tyst accepterade.

Att det kunde hänga ihop med att jag slutade andas hundratals gånger per natt hade inte slagit mig en sekund. Det gjorde det inte förrän jag läste om det. Jag tog upp det med Tobias vid samma besök som remissen, mest för att jag redan satt där och kände mig genomskinlig, och han var påfallande obekymrad. Sa att det hänger ihop oftare än folk tror, och att sömnutredningen inte var mindre viktig för det.

Det tog sin tid innan något av det där återhämtade sig, och under mellanperioden — när jag hade en förklaring men ännu inga nätter som var värda namnet — var det en hjälp att kunna ta Viagra 100 mg när Sofia och jag ändå ville ha en kväll som kändes normal, för själva sömnen blev inte bättre av att jag låg och grubblade över den saken också. Sånt jag inte hade pratat med någon om på ett år kunde jag plötsligt säga rakt ut vid köksbordet. Det gjorde nästan mer.

Masken

Utredningen visade det den visade och jag fick en CPAP i november. Alla som har en sådan kommer att berätta för dig att de första veckorna är hemska, och de har rätt. Min kompis Kalle, som fick sin två år före mig, sa: ”Ge det en månad innan du bestämmer dig. Alla vill kasta ut den i vecka ett.”

Jag började med en helmask som läckte luft rakt upp i ögonen varje gång jag vände mig. Bytte till näsmask. Vaknade med torr mun som sandpapper tills jag fick igång fuktaren ordentligt. Två nätter i december tog jag av mig den klockan tre och sov utan, och de morgnarna kändes exakt som hela det gångna året hade känts, vilket var det argument jag behövde.

Var jag är nu

Jag vaknar innan väckarklockan ibland. Det är den detaljen jag brukar dra för folk som frågar, för den är konkret och den hade varit otänkbar för ett och ett halvt år sedan. Jag kör till Helsingborg utan att bli rädd. Jag minns vad folk sa på förmiddagsmötet.

Sofia flyttade tillbaka i oktober, alltså före maskinen, för att hon ville det och för att vi äntligen visste vad det var. Allt blev inte bra. Jag väger fortfarande sex kilo mer än jag borde och maskinen är fortfarande en apparat man släpar med sig på semester, och jag ser fortfarande löjlig ut i den.

Men jag skulle önska att jag hade svarat ärligt på Tobias fråga i juni. Det hade sparat mig ett halvår, och det enda som stod i vägen var att jag tyckte snarkning var pinsamt.